Tveksamt om detta ens kan gå in i kategorin ”Skrivutmaning”, som jag har döpt den här månadens bloggtema till … En bloggklassiker är det ju dock: ”Dagens outfit”. Jag har haft två idag, bilden är på den första av dem.
Jag lyckades ta sovmorgon idag – ett mirakel bara det – och när jag sen klev upp var jag utvilad nog för en liten löptur. Eller jogg, snarare. Var klädd i Adidas-tajts och en funktionströja, som jag har köpt på Lidl (!) av alla ställen.
Jo, jag hade skor på mig också …
Det är när de passerar under gatlyktan som jag ser det.
Jag har gått bakom dem en stund. De två ungdomarna går sida vid sida utan att röra vid varandra. På avstånd, i den halvskumma sommarnatten ser de ut att vara i 15-årsåldern. Fastän de båda tittar rakt fram syns det att de pratar med varandra. Jag hör inte vad de säger. Det beror inte på deras lågmäldhet; i den ödsliga parken färdas deras röster utan hinder. Det skulle vara lätt att tjuvlyssna på deras samtal, men jag gör det inte. Att höra vad de pratar om skulle spräcka den bubbla jag befinner mig i: en skimrande sfär där allt är möjligt. Där min fantasi är manusförfattare.
Paret, som kanske inte är ett par, ska strax svänga in på gångvägen under kastanjerna. Det är i den stunden som de fångas av gatlyktans sken. Och det är då jag ser det: Hennes hår är färgat i en illande grön nyans som matchar hans luvtröja precis.
De är mer perfekta än min fantasi hade kunnat skapa dem.
Dagens ämne i bloggutmaningen var svår. Den satte i gång många tankar och funderingar. Vem är min bästa vän?
Den jag tänker på när jag ser något roligt och vill dela det med någon?
Den första jag ringer till när jag mår dåligt?
Den som vet mer om mig än någon annan?
Den jag har haft roligast med genom åren?
Den jag kan ringa till oavsett tid på dygnet och som alltid alltid svarar?
Den som fanns där, när alla andra tycktes försvinna?
Den som hoppades åt mig när jag inte klarade av det själv?
Den som lyssnar och förstår bättre än någon annan?
Den som får mig att känna mig som en bättre, roligare version av mig själv?
Den som lämnar störst tomrum när den inte är där?
Den som uppfyller flest av de här egenskaperna?
Jag har inget svar. Och det behövs kanske inte heller.
Det här är också kärlek.
Jag är ledsen, men det här blir ännu ett ihophastat och oinspirerat blogginlägg. Jag har bestämt att prioritera att hålla tidsschemat för bloggutmaningen, snarare än att publicera mer genomtänkta inlägg för sent (se, vilken bra ursäkt för trista inlägg!).
För mig började den 6 november i natt, eftersom jag fortfarande var vaken när dygnet föddes. Jag hade varit dum nog att gå och lägga mig med en bok av Sara Lövestam i händerna, och sedan kunde jag inte sluta läsa förrän vid ett-tiden. Så mitt extremt tidiga sänggående (kl 22) igår resulterade inte som var tänkt i en utvilad Ellen, utan en halvdöd drömmare med huvudet fullt av Stockholmskt 40-tal (Hjärta av jazz – läs den!)
Den ljusa delen av dagen började alltså i ett ganska omtöcknat tillstånd. Jag tog bussen till jobbet, vilket tar längre tid än att ta tunnelbanan eller cykla, men har fördelarna att man 1) slipper trängas med folk och 2) kan fortsätta läsa i sin bok …
På jobbet var det rätt lugnt. Jag fick en ny text att granska, och den var betydligt intressantare än förra veckans kommunalekonomiska jox. Framåt eftermiddagen blev det en allmänt flamsig stämning på kontoret; det började med yttrandet ”Jag vill knarka!” (Obs, inte jag!) och slutade i en diskussion om sexistisk Fars dag-reklam och 50 Shades of Grey …
Innan jag gick från kontoret åt jag upp den andra halvan av min köpe(!)-lunch (hur kommer det sig att asiatisk mat alltid är i stora portioner?). Sedan promenerade jag iväg mot Södra teatern, jag skulle nämligen på konsert. Jag fick upp ögonen för Sofia Jannok i augusti och lyssnade nästan sönder senaste skivan Áphi. När jag såg att hon skulle komma till Stockholm köpte jag genast biljett. Men konserten var faktiskt en besvikelse. Nu har jag aldrig betraktat mig som en särskilt musikalisk människa, så jag kan ha fel – men jag tyckte inte att det lät inte bra. Det lät nästan falskt. Jag hade väntat mig en magisk konsert, men fick en stor besvikelse.
Nu är jag hemma och borde göra det enda vettiga och gå och lägga mig. Måste bara kämpa emot den starka lusten att plocka upp Hjärta av jazz och läsa de sista 100 sidorna …
Den här dagen är ett strålande exempel på varför jag inte matbloggar längre. Här kommer ett blogginlägg lika oinspirerat som dagens födointag.
Frukost: Fil med banan och flingor framför datorn på jobbet.
Lunch: En köpt ost- och skinkmacka i all hast, eftersom jag tillbringade lunchtimmen hos frisören
Mellis: Minimorötter
Middagen var tack och lov lika färdig som jag när jag kom hem; i helgen hann jag för en gångs skull med ett storkok, i form av en färs- och linsgryta (varför äter jag fortfarande kött?!). Till det gröna bönor (Harry Kuvert) och kokt vitkål.
Eftermatensnacks: en näve gojibär (så gott!)
En ganska atypisk matdag, måste jag säga. Definitivt mindre mat än vad jag brukar äta. Var egentligen inte hungrig på hela dagen, men min vana trogen äter jag ändå.
I morgon blir det roligare(?!), då är det tema Kärlek.
Mina föräldrar. Vad ska jag säga om dem?
Min mamma är från Skåne. Min pappa är från Polen. Notera att jag inte skriver ”min mamma är skåning och min pappa är polack”. Det beror på att jag inte vill ge dem den identitet som ett sådant epitet för med sig. Inte för att det på något sätt vore dåligt att vara vare sig skåning eller polack, utan för att det helt enkelt inte stämmer med min bild av mina föräldrar. De har båda bott i Stockholm i närmare 40 år. Deras respektive hemorter ligger i det förflutna, och är sedan länge en perifer del av deras liv. Det utgör för all del deras ursprung – som ofrånkomligen färgat deras personligheter – men det är inte en dominerande del av den de är idag.
Det kanske allra tydligaste tecknet på detta är för mig språket. Min mamma pratar inte skånska, med undantag för vissa underliga ord hon använder då och då. Faktum är att hon, enligt egen utsago, la av med skånskan ganska snabbt när hon flyttat till Stockholm. Det funkade helt enkelt inte: folk förstod inte vad hon sa.
Min pappa i sin tur har ingen polsk brytning. Detta skiljer honom, tror jag, från majoriteten svensk-polacker. De allra flesta som jag har träffat (inklusive min egen farbror) har något hörbart spår kvar av polskan. (Framförallt gäller det betoningen; polska har fast betoning på näst sista stavelsen, och det brukar sitta i. Polacker som pratar en i övrigt perfekt svenska kan alltså tala om ”telefon” och ”fikarasten”, snarare än ”telefon” och ”‘fikarasten”) Pappa är en språkbegåvning; hos honom finns inte ett spår av detta. Dessutom har han bott 44 av sina 64 levnadsår i Sverige. Hur mycket polack är man då?
Det sitter så mycket i en människas språk.
Om jag hade en tidsmaskin, och fick välja ett år att resa tillbaka till, så skulle det vara 1970. Då träffades mina föräldrar. Jag skulle så gärna vilja se vilka de var då, hur de var med varandra och inte minst hur de pratade!
Jag visste inte hur mycket jag tyckte om min hemstad förrän jag såg den i någon annans ögon.
Jag har alltså bott i Stockholm i princip i hela mitt liv. I innerstan dessutom – mina första 9 år bodde vi på Sveavägen, ”mitt i smeten”. För mig är det hemma, för mig är det normalt. Jag har inte vetat något annat.
Första gången jag reflekterade över stadslivet var när jag bodde i Aix-en-Provence, en stad med kanske 100 000 invånare. Då tyckte jag att det var mysigt att bo i en ”småstad”. Jag saknade inte heller Stockholm nämnvärt under tiden jag var borta. (Och i ärlighetens namn var jag inte så himla lycklig att komma hem heller.) Jag minns att jag tänkte att det kanske vore trevligt att bo i en mindre stad än Stockholm någon gång. Tanken har sedan dess återkommit med jämna mellanrum.
Ett par år efter att jag varit i Frankrike, åkte jag till Tokyo och hälsade på min bror som bodde där just då. Det gav mig ett helt annat perspektiv på Stockholm. En dag, när jag just kommit hem från Japan, gick jag över Stureplan. Då slog det mig plötsligt hur litet Stockholm var. Allting var så småskaligt. Och lugnt. I jämförelse med Tokyo var det rena hålan. Min stad hade krympt. Jag minns att jag kände mig lite lurad. Här hade jag hela mitt liv trott att Stockholm var en metropol, en city.
Förutom de här funderingarna över storleksskillnader, hade jag aldrig riktigt reflekterat över min relation till Stockholm, förrän jag fick vänner som kom från andra städer. För tre år sedan lärde jag känna Anna, som kommer från Luleå. Hon hade bott i Stockholm några år, och kunde prata lyriskt om hur fint det var här (utan att för den skull prata illa om sin hemstad). Jag blev nästan lite förbluffad: Kanske levde jag i tron att alla som kom någon annanstans ifrån tyckte rätt illa om Stockholm. Och själv var jag ju inte särskilt imponerad av stan, den bara råkade vara mitt hem. Men här kom alltså Anna, och visade sig vara helt kär i min hemstad! Vad ser hon som inte jag ser, undrade jag.
Jag började titta på min stad på ett nytt sätt. Jag la mig vinn om att hitta nya platser i staden. Jag började promenera mer. Och cykla. Tre år senare vet jag vad Anna menar. Stockholm är fantastiskt vackert. Det är något med samspelet mellan staden, grönskan och vattnet som är så dynamiskt och rogivande på samma gång.
Kanske kommer det en dag då jag flyttar någon annanstans. Men jag kommer alltid att komma tillbaka. För Stockholm är min stad.
För att komma igång med skrivandet ger jag mig själv en månadsutmaning. Jag hittade den hos min vän Elin. Den består av 30 vitt skilda ämnen, för novembers 30 dagar. För att inte komma efter redan från början, startar jag med två inlägg idag. Först ut: en helt ohämmad, associativ text, med de tankar som dök upp när jag började skriva utifrån rubriken.
Jag har bott i Stockholms innerstad hela mitt liv, förutom fyra månader i Frankrike. De fyra månaderna var för övrigt bland de bästa i mitt liv. (I alla fall dittills.) Det berodde antagligen på att jag äntligen var fri från den betygshets som jag ägnat mig åt i så många år innan dess. Jag var betydligt lugnare än jag någonsin varit när jag pluggade här hemma. Dessutom trivdes jag i klimatet i Provence.
Varför parentesen dittills? Jo, innan jag åkte till Frankrike hade jag inte varit kär. Eller jo, förresten. Jag var ju kär medan jag var där, till och med. Men jag hade aldrig varit i ett förhållande. Aldrig fått uppleva besvarad kärlek fullt ut. Det fick jag göra två år senare. Det är fem fyra år sedan nu och fortfarande något av det häftigaste jag upplevt. Kärlek alltså. Och förälskelse!
Sedan dess har jag varit kär igen. Och konstaterat att upplevelsen inte är likadan varje gång. Men alltid lika fin.
Just nu är jag vilsen.
pannan och pennan 