Lever vi i samma stad, Marcus?

Få saker avskräcker mig som en stor folksamling. Jag vill inte gå dit alla redan är, eller där alla redan gått. Jag vill inte tänka som alla andra. Förr brukade jag tänka att jag inte ville se ut som alla andra heller, men ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Det finns människor som jag tycker ser ut som många andra i min stad (jo, jag rör mig ofta utanför mitt eget kvarter och min egen stadsdel) – men jag är alldeles övertygad om att de är helt unika, säregna och speciella på insidan.

Det löjligaste av allt? Att jag ändå blir så frustrerad av en krönika av Marcus Birro att jag sätter mig och skriver ett svar. Som om det förändrar något: Marcus är den han är, och de flesta andra tänker inte som han och behöver således inte övertygas. Men, nu sitter jag här, och kan inte låta bli. För jag känner inte igen mig i Marcus beskrivning av min stad, och av oss som bor här. Jag vill försvara Stockholm.

Kanske lider jag av Stockholmssyndromet; staden håller mig gisslan. Jag har bott här nästan hela mitt liv. Jag har rest från Sveavägen till Gärdet, från Kista till Örnsberg. Men aldrig har jag skådat en ”gallfärgad syrlighet” i folks ögon. Kanske är jag hemmablind? Kanske är jag själv en av de ”unga kvinnor som förvandlats till arga tanter”? (Är det förresten bara tanter som kan bli arga? Eller varför är inte ung kvinna som blir arg helt enkelt en arg ung kvinna?)

Nu har jag förvisso ingen ärlig göteborgare i min bekantskapskrets som talar om för mig hur jag ser ut. Däremot har jag en hel rad fantastiska stockholmare, skåningar och norrbottningar som aldrig dömer eller kommenterar mitt utseende, men som alltid frågar hur jag mår om jag ser ledsen ut.

Men jag är inte särskilt arg, Marcus. Oftast är jag ganska glad, till och med. Just igår fick till exempel du mig att skratta. Det är nämligen något komiskt över hela din krönika: du utmålar Stockholm i en dystopisk gråskala, en plats där vi alla går i samma led, kalla och hårda mot våra medmänniskor. Vi som promenerade under de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården för några veckor sedan upplevde något helt annat.

Vad än lustigare är, Marcus, att du tycks tro att människors avslappnade ansiktsuttryck är något slags tecken på samhällsklimatet (som är en helt annan fråga). Att inte le mot alla man möter är inte att bete sig oförskämt. Det är bara så de flestas ansikten ser ut om de inte aktivt gör ett annat val. Och om någon faktiskt är sur och ledsen har hen full rätt att vara det. Det är ingens skyldighet att le – varken unga kvinnors eller någon annans. (Och du, det skulle kunna vara så att kvinnorna du möter vid Hornstull helt enkelt inte lägger märke till dig.)

Men du har rätt i en sak i din krönika: Vi är många som kliver förbi tiggarna på gatan. Och det är sorgligt att det ser ut så. Men jag tror inte att det betyder att Stockholm och dess invånare är renons på allt som är medmänskligt, inkännande och solidariskt. Det kan också vara så att vi inte vet hur vi ska hantera situationen – våra känslor av sorg och maktlöshet. När jag lägger en slant, kan jag klappa mig själv på axeln sedan, och gå hem till min bostadsrätt, nöjd med att ha gjort dagens goda gärning? Nej, det klarar jag inte. Jag kommer aldrig att vara likgiltig inför tiggarna. Inte inombords. Därför måste jag ibland bita ihop på utsidan.

På mina gator ser jag inga fiender. Jag ser tiggande händer, snörpta munnar, glada miner och några lättkränkta mediemän. Och jag ser mycket mer än så.

 
Tack, Marcus Birro, för inspirationen till detta inlägg.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: