Kategoriarkiv: tankar

Dag 7: Min bästa vän

Dagens ämne i bloggutmaningen var svår. Den satte i gång många tankar och funderingar. Vem är min bästa vän?

Den jag tänker på när jag ser något roligt och vill dela det med någon?
Den första jag ringer till när jag mår dåligt?
Den som vet mer om mig än någon annan?
Den jag har haft roligast med genom åren?
Den jag kan ringa till oavsett tid på dygnet och som alltid alltid svarar?
Den som fanns där, när alla andra tycktes försvinna?
Den som hoppades åt mig när jag inte klarade av det själv?
Den som lyssnar och förstår bättre än någon annan?
Den som får mig att känna mig som en bättre, roligare version av mig själv?
Den som lämnar störst tomrum när den inte är där?
Den som uppfyller flest av de här egenskaperna?

Jag har inget svar. Och det behövs kanske inte heller.

Det här är också kärlek.

 

Dag 3: Mina föräldrar

Mina föräldrar. Vad ska jag säga om dem?

Min mamma är från Skåne. Min pappa är från Polen. Notera att jag inte skriver ”min mamma är skåning och min pappa är polack”. Det beror på att jag inte vill ge dem den identitet som ett sådant epitet för med sig. Inte för att det på något sätt vore dåligt att vara vare sig skåning eller polack, utan för att det helt enkelt inte stämmer med min bild av mina föräldrar. De har båda bott i Stockholm i närmare 40 år. Deras respektive hemorter ligger i det förflutna, och är sedan länge en perifer del av deras liv. Det utgör för all del deras ursprung – som ofrånkomligen färgat deras personligheter – men det är inte en dominerande del av den de är idag.

Det kanske allra tydligaste tecknet på detta är för mig språket. Min mamma pratar inte skånska, med undantag för vissa underliga ord hon använder då och då. Faktum är att hon, enligt egen utsago, la av med skånskan ganska snabbt när hon flyttat till Stockholm. Det funkade helt enkelt inte: folk förstod inte vad hon sa.

Min pappa i sin tur har ingen polsk brytning. Detta skiljer honom, tror jag, från majoriteten svensk-polacker. De allra flesta som jag har träffat (inklusive min egen farbror) har något hörbart spår kvar av polskan. (Framförallt gäller det betoningen; polska har fast betoning på näst sista stavelsen, och det brukar sitta i. Polacker som pratar en i övrigt perfekt svenska kan alltså tala om ”telefon” och ”fikarasten”, snarare än ”telefon” och ”‘fikarasten”) Pappa är en språkbegåvning; hos honom finns inte ett spår av detta. Dessutom har han bott 44 av sina 64 levnadsår i Sverige. Hur mycket polack är man då?

Det sitter så mycket i en människas språk.

Om jag hade en tidsmaskin, och fick välja ett år att resa tillbaka till, så skulle det vara 1970. Då träffades mina föräldrar. Jag skulle så gärna vilja se vilka de var då, hur de var med varandra och inte minst hur de pratade!

Dag 2: Min stad

Jag visste inte hur mycket jag tyckte om min hemstad förrän jag såg den i någon annans ögon.

Jag har alltså bott i Stockholm i princip i hela mitt liv. I innerstan dessutom – mina första 9 år bodde vi på Sveavägen, ”mitt i smeten”. För mig är det hemma, för mig är det normalt. Jag har inte vetat något annat.

IMG_4795

Första gången jag reflekterade över stadslivet var när jag bodde i Aix-en-Provence, en stad med kanske 100 000 invånare. Då tyckte jag att det var mysigt att bo i en ”småstad”. Jag saknade inte heller Stockholm nämnvärt under tiden jag var borta. (Och i ärlighetens namn var jag inte så himla lycklig att komma hem heller.) Jag minns att jag tänkte att det kanske vore trevligt att bo i en mindre stad än Stockholm någon gång. Tanken har sedan dess återkommit med jämna mellanrum.

Ett par år efter att jag varit i Frankrike, åkte jag till Tokyo och hälsade på min bror som bodde där just då. Det gav mig  ett helt annat perspektiv på Stockholm. En dag, när jag just kommit hem från Japan, gick jag över Stureplan. Då slog det mig plötsligt hur litet Stockholm var. Allting var så småskaligt. Och lugnt. I jämförelse med Tokyo var det rena hålan. Min stad hade krympt. Jag minns att jag kände mig lite lurad. Här hade jag hela mitt liv trott att Stockholm var en metropol, en city.

Förutom de här funderingarna över storleksskillnader, hade jag aldrig riktigt reflekterat över min relation till Stockholm, förrän jag fick vänner som kom från andra städer. För tre år sedan lärde jag känna Anna, som kommer från Luleå. Hon hade bott i Stockholm några år, och kunde prata lyriskt om hur fint det var här (utan att för den skull prata illa om sin hemstad). Jag blev nästan lite förbluffad: Kanske levde jag i tron att alla som kom någon annanstans ifrån tyckte rätt illa om Stockholm. Och själv var jag ju inte särskilt imponerad av stan, den bara råkade vara mitt hem. Men här kom alltså Anna, och visade sig vara helt kär i min hemstad! Vad ser hon som inte jag ser, undrade jag.

Jag började titta på min stad på ett nytt sätt. Jag la mig vinn om att hitta nya platser i staden. Jag började promenera mer. Och cykla. Tre år senare vet jag vad Anna menar. Stockholm är fantastiskt vackert. Det är något med samspelet mellan staden, grönskan och vattnet som är så dynamiskt och rogivande på samma gång.

IMG_4694

Kanske kommer det en dag då jag flyttar någon annanstans. Men jag kommer alltid att komma tillbaka. För Stockholm är min stad.

Månadsutmaning – dag 1

För att komma igång med skrivandet ger jag mig själv en månadsutmaning. Jag hittade den hos min vän Elin. Den består av 30 vitt skilda ämnen, för novembers 30 dagar. För att inte komma efter redan från början, startar jag med två inlägg idag. Först ut: en helt ohämmad, associativ text, med de tankar som dök upp när jag började skriva utifrån rubriken.

Om mig

Jag har bott i Stockholms innerstad hela mitt liv, förutom fyra månader i Frankrike. De fyra månaderna var för övrigt bland de bästa i mitt liv. (I alla fall dittills.) Det berodde antagligen på att jag äntligen var fri från den betygshets som jag ägnat mig åt i så många år innan dess. Jag var betydligt lugnare än jag någonsin varit när jag pluggade här hemma. Dessutom trivdes jag i klimatet i Provence.

Varför parentesen dittills? Jo, innan jag åkte till Frankrike hade jag inte varit kär. Eller jo, förresten. Jag var ju kär medan jag var där, till och med. Men jag hade aldrig varit i ett förhållande. Aldrig fått uppleva besvarad kärlek fullt ut. Det fick jag göra två år senare. Det är fem fyra år sedan nu och fortfarande något av det häftigaste jag upplevt. Kärlek alltså. Och förälskelse!

Sedan dess har jag varit kär igen. Och konstaterat att upplevelsen inte är likadan varje gång. Men alltid lika fin.

Just nu är jag vilsen.

Att hitta tillbaka till orden

Nu har det varit tyst länge på bloggen. Det berodde till en början på tidsbrist, och sedan på bristande matinspiration. Och när uppehållet väl blivit långvarigt fick jag helt enkelt svårt att hitta tillbaka hit. Några kommentarer på det sista inlägget drog i mig ett par gånger (och gjorde mig glad, tack!) men det ville sig ändå inte.

Behovet av att uttrycka mig i skrift har dock aldrig försvunnit. Det har bara fått hitta andra vägar. Genom dagboksskrivande, och genom studierna. Jag tog examen våren 2012 – nu är jag examinerad språkkonsult i svenska!

För ett drygt år sedan tog arbetslivet vid. Ironiskt nog kom jag ändå inte ifrån universitetet, utan fick jobb i samma byggnad som jag tillbringat de senaste 5–6 åren. Men det var ett bra första jobb: jag fick bra kollegor och lärde mig nya saker. Men jag upptäckte snart att jag saknade skrivandet. Visserligen skrev jag varje dag, men nästan bara funktionstexter och mejl. När jag väl fick en lite längre text att skriva märkte jag genast hur glad jag blev av det. Och hur mycket det saknades mig däremellan.

Nu har jag ett nytt jobb. Jag jobbar med ord och språk varje dag. Visserligen skriver jag inte så mycket egna texter, men det känns ändå som att ha hittat tillbaka till en gammal vän. Vi har också en företagsblogg med språktema, där jag skriver emellanåt. Kanske räcker det så. Men någonting i mig drar mig just nu tillbaka hit, till Pannan och pennan.

Så jag ger det en chans. Jag försöker hitta min röst igen. Men det kanske inte blir så mycket mat här framöver. Mer penna än panna – så vet ni (om det nu finns någon som fortfarande hittar hit?).

Tänk…

…om man hade lite pengar som låg och skräpade. Då skulle man till exempel kunna gå en brödkurs på Petite France.
Är man student får man istället hålla till godo med Monsieur Sébastiens instruktionsvideor.

…näe, om man skulle ta och köpa en trisslott?

Roligt med sallad

Snubblade över en intressant bildserie häromdagen: Women laughing alone with salad.
Det känns som jag har missat något. Av bilderna att döma är sallad det roligaste som finns. Men så här lycklig brukar jag nog inte se ut när jag äter sallad. Och då gillar jag ändå sallad.

Fler bilder finns här.

För övrigt tycker jag att sallad förtjänar att få agera huvudrätt oftare – även så här års. Lika glatt (se ovan) som vi picknickerar på pastasallader och caprese somrarna igenom, lika bortglömd tycks världens enklaste improvisationsrätt vara under vintern. Mitt tips till fredagkvällen är därför att göra en rejäl, varm sallad med mycket gott i. Testa t.ex. den här med sötpotatis, getost och honungsdressing- helt underbar!

En fralla är en bulle är en semla

Saker jag funderar på när jag egentligen borde plugga:
Huruvida personen som idag hittade till bloggen genom en googling efter ”semlor med valnötter” var någon som är ute i god tid för fettisdagen, eller möjligen en finlandssvensk som tänkte baka matbröd?

Kärt barn har många namn nämligen. Små portionsmatbröd kan kallas: småfranska, fralla, rundstycke, bulle – eller semla.
Vad säger du?

Inte riktigt dags än…

Bränt barn skyr brödet

På kakproffset Mia Öhrns blogg hittade jag en intressant iakttagelse om de trendiga surdegbageriernas tendens att övergrädda sina bröd. Det är inte en helt ovanlig syn på Stockholms populäraste bagerier att skorpan är nästintill svartbränd. Som Mia skriver är det vare sig gott eller nyttigt. Det är dessutom väldigt synd, eftersom bröden är väldigt bra i grunden.

Det otroliga är att folk köper de svartbrända bröden ändå!
Jag tycker det är bra att svenskarna har lärt sig uppskatta riktigt, bageribakat bröd istället för inplastade gummiaktiga fabrikslimpor. Men någonting är fel om man är villig att köpa vad som helst, bara för att det har ett fint namn.
Det känns som att de nya bagerierna, som började så bra, nu har fallit offer för en konstig trend och därmed grävt ner sig själva i en grop. Men man kan inte leva hur länge som helst på ett gott rykte…

Jag hoppas och tror att surdegstrenden håller i sig, och att bra bröd går från att vara en statusstämpel till ett genuint intresse hos konsumenterna (det är det ju redan i stor utsträckning). Då slipper bagerierna böja sig för konstiga påhitt och kan satsa på det de gör bäst – gott bröd.

Blogglänkning: den nya tidens kedjebrev

Ett av samtalsämnena på Svenska Matbloggares workshop på matmässan igår var länkkärlek. Att länka till andra matbloggare, när man använder sig av deras material eller bara inspireras av dem är inte bara etiskt riktigt, utan också en av de saker som verkligen för bloggvärlden framåt, konstaterade Stellan, och jag håller med.

På detta med länkning tänkte jag också, när jag surfade runt igårkväll. Jag har börjat läsa lite julbloggar så smått, och snubblade från någon av dem (vet tyvärr inte vilken längre) in på bloggen Frostrosor. Där hittade jag, till min stora förvåning, min lista. Ja, listan var ju inte min från början, men jag lade till mat-vinklingen på den. Sedan utmanade jag tre andra matbloggare. Mikaela på Matverkstan svarade, och skickade utmaningen vidare. Detta var alltså precis tanken med listan – och till skillnad från med ett recept så är man ju inte ute efter att få ”äran” för en lista.
Men när jag nu hittade listan på en annan blogg blev jag förstås nyfiken på hur den hade hamnat där, och länkjakten tog vid. Det visade sig att Mikaela bl.a. hade utmanat Rebecca, som i sin tur utmanat Get it On, som skickade vidare till Pernilla, som utmanade Mårtenssons kök – och därifrån hittade utmaningen alltså till Frostrosor. 🙂

Det här får mig att tänka på kedjebreven, som man skickade när man var liten… och precis som var tanken med dem, är ju det roliga med det här hur snabbt det eskalerar: jag skickar till tre som skickar till tre som skickar till tre… (om jag minns min gymnasiematte korrekt så är det en så kallad exponentiell funktion). Fast liksom med kedjebreven så svarar förstås inte alla…
En skillnad – och fördel – mot kedjebreven är att det går att följa spridningen på ett helt annat sätt, vilket ju är jätteroligt. Genom att följa listans färd genom bloggvärlden hittade jag en del nya bloggar, och fick samtidigt läsa massa intressanta svar på ”mina” frågor 🙂

Dessutom känns det lite roligt att jag lyckades sätta en snöboll i rullning på det här sättet! Det visar verkligen vilken kraft det finns i bloggvärlden, och vad mycket vi skulle kunna göra tillsammans.