Lever vi i samma stad, Marcus?

Få saker avskräcker mig som en stor folksamling. Jag vill inte gå dit alla redan är, eller där alla redan gått. Jag vill inte tänka som alla andra. Förr brukade jag tänka att jag inte ville se ut som alla andra heller, men ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Det finns människor som jag tycker ser ut som många andra i min stad (jo, jag rör mig ofta utanför mitt eget kvarter och min egen stadsdel) – men jag är alldeles övertygad om att de är helt unika, säregna och speciella på insidan.

Det löjligaste av allt? Att jag ändå blir så frustrerad av en krönika av Marcus Birro att jag sätter mig och skriver ett svar. Som om det förändrar något: Marcus är den han är, och de flesta andra tänker inte som han och behöver således inte övertygas. Men, nu sitter jag här, och kan inte låta bli. För jag känner inte igen mig i Marcus beskrivning av min stad, och av oss som bor här. Jag vill försvara Stockholm.

Kanske lider jag av Stockholmssyndromet; staden håller mig gisslan. Jag har bott här nästan hela mitt liv. Jag har rest från Sveavägen till Gärdet, från Kista till Örnsberg. Men aldrig har jag skådat en ”gallfärgad syrlighet” i folks ögon. Kanske är jag hemmablind? Kanske är jag själv en av de ”unga kvinnor som förvandlats till arga tanter”? (Är det förresten bara tanter som kan bli arga? Eller varför är inte ung kvinna som blir arg helt enkelt en arg ung kvinna?)

Nu har jag förvisso ingen ärlig göteborgare i min bekantskapskrets som talar om för mig hur jag ser ut. Däremot har jag en hel rad fantastiska stockholmare, skåningar och norrbottningar som aldrig dömer eller kommenterar mitt utseende, men som alltid frågar hur jag mår om jag ser ledsen ut.

Men jag är inte särskilt arg, Marcus. Oftast är jag ganska glad, till och med. Just igår fick till exempel du mig att skratta. Det är nämligen något komiskt över hela din krönika: du utmålar Stockholm i en dystopisk gråskala, en plats där vi alla går i samma led, kalla och hårda mot våra medmänniskor. Vi som promenerade under de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården för några veckor sedan upplevde något helt annat.

Vad än lustigare är, Marcus, att du tycks tro att människors avslappnade ansiktsuttryck är något slags tecken på samhällsklimatet (som är en helt annan fråga). Att inte le mot alla man möter är inte att bete sig oförskämt. Det är bara så de flestas ansikten ser ut om de inte aktivt gör ett annat val. Och om någon faktiskt är sur och ledsen har hen full rätt att vara det. Det är ingens skyldighet att le – varken unga kvinnors eller någon annans. (Och du, det skulle kunna vara så att kvinnorna du möter vid Hornstull helt enkelt inte lägger märke till dig.)

Men du har rätt i en sak i din krönika: Vi är många som kliver förbi tiggarna på gatan. Och det är sorgligt att det ser ut så. Men jag tror inte att det betyder att Stockholm och dess invånare är renons på allt som är medmänskligt, inkännande och solidariskt. Det kan också vara så att vi inte vet hur vi ska hantera situationen – våra känslor av sorg och maktlöshet. När jag lägger en slant, kan jag klappa mig själv på axeln sedan, och gå hem till min bostadsrätt, nöjd med att ha gjort dagens goda gärning? Nej, det klarar jag inte. Jag kommer aldrig att vara likgiltig inför tiggarna. Inte inombords. Därför måste jag ibland bita ihop på utsidan.

På mina gator ser jag inga fiender. Jag ser tiggande händer, snörpta munnar, glada miner och några lättkränkta mediemän. Och jag ser mycket mer än så.

 

Tack, Marcus Birro, för inspirationen till detta inlägg.

 

Dag 11 är uppskjuten

Nä, jag har inte hunnit blogga idag. Och eftersom dagens tema är ”Mina syskon” (i mitt fall: Min bror) så tänker jag inte låta det bli något hafsverk. För han förtjänar bättre än så, min fina bror.

Dag 10: Det här hade jag på mig idag

Tveksamt om detta ens kan gå in i kategorin ”Skrivutmaning”, som jag har döpt den här månadens bloggtema till … En bloggklassiker är det ju dock: ”Dagens outfit”. Jag har haft två idag, bilden är på den första av dem.

Jag lyckades ta sovmorgon idag – ett mirakel bara det – och när jag sen klev upp var jag utvilad nog för en liten löptur. Eller jogg, snarare. Var klädd i Adidas-tajts och en funktionströja, som jag har köpt på Lidl (!) av alla ställen.

Jo,  jag hade skor på mig också …

 

 

Dag 9: Min tro

Jag tror inte alls på nåt mer, för jag trodde en gång på det här.

Dag 8: Ett ögonblick

Det är när de passerar under gatlyktan som jag ser det.

Jag har gått bakom dem en stund. De två ungdomarna går sida vid sida utan att röra vid varandra. På avstånd, i den halvskumma sommarnatten ser de ut att vara i 15-årsåldern. Fastän de båda tittar rakt fram syns det att de pratar med varandra. Jag hör inte vad de säger. Det beror inte på deras lågmäldhet; i den ödsliga parken färdas deras röster utan hinder. Det skulle vara lätt att tjuvlyssna på deras samtal, men jag gör det inte. Att höra vad de pratar om skulle spräcka den bubbla jag befinner mig i: en skimrande sfär där allt är möjligt. Där min fantasi är manusförfattare.

Paret, som kanske inte är ett par, ska strax svänga in på gångvägen under kastanjerna. Det är i den stunden som de fångas av gatlyktans sken. Och det är då jag ser det: Hennes hår är färgat i en illande grön nyans som matchar hans luvtröja precis.

De är mer perfekta än min fantasi hade kunnat skapa dem.

Dag 7: Min bästa vän

Dagens ämne i bloggutmaningen var svår. Den satte i gång många tankar och funderingar. Vem är min bästa vän?

Den jag tänker på när jag ser något roligt och vill dela det med någon?
Den första jag ringer till när jag mår dåligt?
Den som vet mer om mig än någon annan?
Den jag har haft roligast med genom åren?
Den jag kan ringa till oavsett tid på dygnet och som alltid alltid svarar?
Den som fanns där, när alla andra tycktes försvinna?
Den som hoppades åt mig när jag inte klarade av det själv?
Den som lyssnar och förstår bättre än någon annan?
Den som får mig att känna mig som en bättre, roligare version av mig själv?
Den som lämnar störst tomrum när den inte är där?
Den som uppfyller flest av de här egenskaperna?

Jag har inget svar. Och det behövs kanske inte heller.

Det här är också kärlek.

 

Dag 6: Min dag

Jag är ledsen, men det här blir ännu ett ihophastat och oinspirerat blogginlägg. Jag har bestämt att prioritera att hålla tidsschemat för bloggutmaningen, snarare än att publicera mer genomtänkta inlägg för sent (se, vilken bra ursäkt för trista inlägg!).

För mig började den 6 november i natt, eftersom jag fortfarande var vaken när dygnet föddes. Jag hade varit dum nog att gå och lägga mig med en bok av Sara Lövestam i händerna, och sedan kunde jag inte sluta läsa förrän vid ett-tiden. Så mitt extremt tidiga sänggående (kl 22) igår resulterade inte som var tänkt i en utvilad Ellen, utan en halvdöd drömmare med huvudet fullt av Stockholmskt 40-tal (Hjärta av jazz – läs den!)

Den ljusa delen av dagen började alltså i ett ganska omtöcknat tillstånd. Jag tog bussen till jobbet, vilket tar längre tid  än att ta tunnelbanan eller cykla, men har fördelarna att man 1) slipper trängas med folk och 2) kan fortsätta läsa i sin bok …

På jobbet var det rätt lugnt. Jag fick en ny text att granska, och den var betydligt intressantare än förra veckans kommunalekonomiska jox. Framåt eftermiddagen blev det en allmänt flamsig stämning på kontoret; det började med yttrandet ”Jag vill knarka!” (Obs, inte jag!) och slutade i en diskussion om sexistisk Fars dag-reklam och 50 Shades of Grey …

Innan jag gick från kontoret åt jag upp den andra halvan av min köpe(!)-lunch (hur kommer det sig att asiatisk mat alltid är i stora portioner?). Sedan promenerade jag iväg mot Södra teatern, jag skulle nämligen på konsert. Jag fick upp ögonen för Sofia Jannok i augusti och lyssnade nästan sönder senaste skivan Áphi. När jag såg att hon skulle komma till Stockholm köpte jag genast biljett. Men konserten var faktiskt en besvikelse. Nu har jag aldrig betraktat mig som en särskilt musikalisk människa, så jag kan ha fel – men jag tyckte inte att det lät inte bra. Det lät nästan falskt. Jag hade väntat mig en magisk konsert, men fick en stor besvikelse.

Nu är jag hemma och borde göra det enda vettiga och gå och lägga mig. Måste bara kämpa emot den starka lusten att plocka upp Hjärta av jazz och läsa de sista 100 sidorna …

Dag 5: Vad är kärlek?

Om jag visste det skulle jag inte sitta här nu, tänkte jag skriva. Vad jag menar med det vet jag knappt.

Men jo, jag vet vad kärlek är; jag har upplevt kärlek. I flera former. Och om det är någonting jag har lärt mig, så är det att kärlek inte kan definieras på ett enkelt sätt.

Men okej, vill ni ha några konkreta förslag på definitioner/symptom/floskler, så visst:

– Att bry sig mer om någon annan än sig själv
– Att känna sig lycklig bara av att få vara nära en viss person
– Att titta på någon och känna: dig, dig vill jag vara med jämt
– Att inte kunna föreställa sig ett liv utan … Den
– Att vilja göra allt i sin makt för att en person ska må bra

Dag 4: Det här åt jag idag

Den här dagen är ett strålande exempel på varför jag inte matbloggar längre. Här kommer ett blogginlägg lika oinspirerat som dagens födointag.

Frukost: Fil med banan och flingor framför datorn på jobbet.
Lunch: En köpt ost- och skinkmacka i all hast, eftersom jag tillbringade lunchtimmen hos frisören
Mellis: Minimorötter
Middagen var tack och lov lika färdig som jag när jag kom hem; i helgen hann jag för en gångs skull med ett storkok, i form av en färs- och linsgryta (varför äter jag fortfarande kött?!). Till det gröna bönor (Harry Kuvert) och kokt vitkål.
Eftermatensnacks: en näve gojibär (så gott!)

En ganska atypisk matdag, måste jag säga. Definitivt mindre mat än vad jag brukar äta. Var egentligen inte hungrig på hela dagen, men min vana trogen äter jag ändå.

I morgon blir det roligare(?!), då är det tema Kärlek.

Dag 3: Mina föräldrar

Mina föräldrar. Vad ska jag säga om dem?

Min mamma är från Skåne. Min pappa är från Polen. Notera att jag inte skriver ”min mamma är skåning och min pappa är polack”. Det beror på att jag inte vill ge dem den identitet som ett sådant epitet för med sig. Inte för att det på något sätt vore dåligt att vara vare sig skåning eller polack, utan för att det helt enkelt inte stämmer med min bild av mina föräldrar. De har båda bott i Stockholm i närmare 40 år. Deras respektive hemorter ligger i det förflutna, och är sedan länge en perifer del av deras liv. Det utgör för all del deras ursprung – som ofrånkomligen färgat deras personligheter – men det är inte en dominerande del av den de är idag.

Det kanske allra tydligaste tecknet på detta är för mig språket. Min mamma pratar inte skånska, med undantag för vissa underliga ord hon använder då och då. Faktum är att hon, enligt egen utsago, la av med skånskan ganska snabbt när hon flyttat till Stockholm. Det funkade helt enkelt inte: folk förstod inte vad hon sa.

Min pappa i sin tur har ingen polsk brytning. Detta skiljer honom, tror jag, från majoriteten svensk-polacker. De allra flesta som jag har träffat (inklusive min egen farbror) har något hörbart spår kvar av polskan. (Framförallt gäller det betoningen; polska har fast betoning på näst sista stavelsen, och det brukar sitta i. Polacker som pratar en i övrigt perfekt svenska kan alltså tala om ”telefon” och ”fikarasten”, snarare än ”telefon” och ”‘fikarasten”) Pappa är en språkbegåvning; hos honom finns inte ett spår av detta. Dessutom har han bott 44 av sina 64 levnadsår i Sverige. Hur mycket polack är man då?

Det sitter så mycket i en människas språk.

Om jag hade en tidsmaskin, och fick välja ett år att resa tillbaka till, så skulle det vara 1970. Då träffades mina föräldrar. Jag skulle så gärna vilja se vilka de var då, hur de var med varandra och inte minst hur de pratade!