Kategoriarkiv: Uncategorized

Lever vi i samma stad, Marcus?

Få saker avskräcker mig som en stor folksamling. Jag vill inte gå dit alla redan är, eller där alla redan gått. Jag vill inte tänka som alla andra. Förr brukade jag tänka att jag inte ville se ut som alla andra heller, men ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Det finns människor som jag tycker ser ut som många andra i min stad (jo, jag rör mig ofta utanför mitt eget kvarter och min egen stadsdel) – men jag är alldeles övertygad om att de är helt unika, säregna och speciella på insidan.

Det löjligaste av allt? Att jag ändå blir så frustrerad av en krönika av Marcus Birro att jag sätter mig och skriver ett svar. Som om det förändrar något: Marcus är den han är, och de flesta andra tänker inte som han och behöver således inte övertygas. Men, nu sitter jag här, och kan inte låta bli. För jag känner inte igen mig i Marcus beskrivning av min stad, och av oss som bor här. Jag vill försvara Stockholm.

Kanske lider jag av Stockholmssyndromet; staden håller mig gisslan. Jag har bott här nästan hela mitt liv. Jag har rest från Sveavägen till Gärdet, från Kista till Örnsberg. Men aldrig har jag skådat en ”gallfärgad syrlighet” i folks ögon. Kanske är jag hemmablind? Kanske är jag själv en av de ”unga kvinnor som förvandlats till arga tanter”? (Är det förresten bara tanter som kan bli arga? Eller varför är inte ung kvinna som blir arg helt enkelt en arg ung kvinna?)

Nu har jag förvisso ingen ärlig göteborgare i min bekantskapskrets som talar om för mig hur jag ser ut. Däremot har jag en hel rad fantastiska stockholmare, skåningar och norrbottningar som aldrig dömer eller kommenterar mitt utseende, men som alltid frågar hur jag mår om jag ser ledsen ut.

Men jag är inte särskilt arg, Marcus. Oftast är jag ganska glad, till och med. Just igår fick till exempel du mig att skratta. Det är nämligen något komiskt över hela din krönika: du utmålar Stockholm i en dystopisk gråskala, en plats där vi alla går i samma led, kalla och hårda mot våra medmänniskor. Vi som promenerade under de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården för några veckor sedan upplevde något helt annat.

Vad än lustigare är, Marcus, att du tycks tro att människors avslappnade ansiktsuttryck är något slags tecken på samhällsklimatet (som är en helt annan fråga). Att inte le mot alla man möter är inte att bete sig oförskämt. Det är bara så de flestas ansikten ser ut om de inte aktivt gör ett annat val. Och om någon faktiskt är sur och ledsen har hen full rätt att vara det. Det är ingens skyldighet att le – varken unga kvinnors eller någon annans. (Och du, det skulle kunna vara så att kvinnorna du möter vid Hornstull helt enkelt inte lägger märke till dig.)

Men du har rätt i en sak i din krönika: Vi är många som kliver förbi tiggarna på gatan. Och det är sorgligt att det ser ut så. Men jag tror inte att det betyder att Stockholm och dess invånare är renons på allt som är medmänskligt, inkännande och solidariskt. Det kan också vara så att vi inte vet hur vi ska hantera situationen – våra känslor av sorg och maktlöshet. När jag lägger en slant, kan jag klappa mig själv på axeln sedan, och gå hem till min bostadsrätt, nöjd med att ha gjort dagens goda gärning? Nej, det klarar jag inte. Jag kommer aldrig att vara likgiltig inför tiggarna. Inte inombords. Därför måste jag ibland bita ihop på utsidan.

På mina gator ser jag inga fiender. Jag ser tiggande händer, snörpta munnar, glada miner och några lättkränkta mediemän. Och jag ser mycket mer än så.

 
Tack, Marcus Birro, för inspirationen till detta inlägg.

 

Annonser

Dag 11 är uppskjuten

Nä, jag har inte hunnit blogga idag. Och eftersom dagens tema är ”Mina syskon” (i mitt fall: Min bror) så tänker jag inte låta det bli något hafsverk. För han förtjänar bättre än så, min fina bror.

Dag 5: Vad är kärlek?


Om jag visste det skulle jag inte sitta här nu, tänkte jag skriva. Vad jag menar med det vet jag knappt.

Men jo, jag vet vad kärlek är; jag har upplevt kärlek. I flera former. Och om det är någonting jag har lärt mig, så är det att kärlek inte kan definieras på ett enkelt sätt.

Men okej, vill ni ha några konkreta förslag på definitioner/symptom/floskler, så visst:

Att bry sig mer om någon annan än sig själv
– Att känna sig lycklig bara av att få vara nära en viss person
– Att titta på någon och känna: dig, dig vill jag vara med jämt
– Att inte kunna föreställa sig ett liv utan … Den
– Att vilja göra allt i sin makt för att en person ska må bra

Att hitta tillbaka till orden

Nu har det varit tyst länge på bloggen. Det berodde till en början på tidsbrist, och sedan på bristande matinspiration. Och när uppehållet väl blivit långvarigt fick jag helt enkelt svårt att hitta tillbaka hit. Några kommentarer på det sista inlägget drog i mig ett par gånger (och gjorde mig glad, tack!) men det ville sig ändå inte.

Behovet av att uttrycka mig i skrift har dock aldrig försvunnit. Det har bara fått hitta andra vägar. Genom dagboksskrivande, och genom studierna. Jag tog examen våren 2012 – nu är jag examinerad språkkonsult i svenska!

För ett drygt år sedan tog arbetslivet vid. Ironiskt nog kom jag ändå inte ifrån universitetet, utan fick jobb i samma byggnad som jag tillbringat de senaste 5–6 åren. Men det var ett bra första jobb: jag fick bra kollegor och lärde mig nya saker. Men jag upptäckte snart att jag saknade skrivandet. Visserligen skrev jag varje dag, men nästan bara funktionstexter och mejl. När jag väl fick en lite längre text att skriva märkte jag genast hur glad jag blev av det. Och hur mycket det saknades mig däremellan.

Nu har jag ett nytt jobb. Jag jobbar med ord och språk varje dag. Visserligen skriver jag inte så mycket egna texter, men det känns ändå som att ha hittat tillbaka till en gammal vän. Vi har också en företagsblogg med språktema, där jag skriver emellanåt. Kanske räcker det så. Men någonting i mig drar mig just nu tillbaka hit, till Pannan och pennan.

Så jag ger det en chans. Jag försöker hitta min röst igen. Men det kanske inte blir så mycket mat här framöver. Mer penna än panna – så vet ni (om det nu finns någon som fortfarande hittar hit?).

Funderar på att återuppta det här…

…men vet inte riktigt i vilken form. 

Värt väntan*

Nu borde jag egentligen skriva ett långt, bortförklarande inlägg om varför jag inte bloggat på nästan tre månader. Men det skulle ju bara bli tradigt att läsa, så jag skippar det och går direkt på godsakerna istället. Det som lyckades väcka blogglusten till liv var en glass så god att jag inte har samvete att hålla receptet för mig själv: Karamell- och kanelglass

Inspiration fick jag från en ekologisk kanelglass jag åt i Norge för några veckor sedan, och sedan utgick jag från ett recept i häftet som hör till glassmaskinen (en gammal Philips-tingest, inköpt någon gång på 9o-talet av mina kära föräldrar).

Underbar kryddig karamell- och kanelglass

  • 1 dl farinsocker
  • 0,5 dl strösocker
  • 2 msk smör
  • 0,5 dl vatten (ljummet)
  • 2 dl mjölk
  • 2 dl vispgrädde
  • ca 1 msk kanel

Värm smör och socker i en tjockbottnad kastrull på svag värme tills sockret har smält. Häll ner vattnet under omrörning och låt blandningen koka upp (sockret kristalliserar sig gärna när man häller i vattnet, men rör ordentligt så löser sig det mesta. Jag fick ett par klumpar kvar som jag silade bort).
Vispa äggulorna. Vispa ner karamellsmeten i äggen, lite i taget. Tillsätt sedan mjölken och låt blandningen svalna.
Till sist, häll i grädden och kanelen och vispa runt. (Hit kan man förbereda, och sedan ställa blandningen i kylen).

Frys glassmeten i glassmaskin (förmodligen funkar det även i en låda i frysen som man tar ut och rör runt i några gånger).

Det blir ingen bild idag, eftersom jag inte har serverat glassen ännu (endast tjuvsmakat). (Min familj är bortrest så jag försöker ha disciplin nog att inte smälla i mig allt på egen hand). Tills dess funderar jag på vad man skulle kunna servera till… Glassen är god nog i sig, men jag undrar om inte en varm körsbärskompott till skulle göra den ännu bättre..?

*observera att rubriken syftar på glassproduktionen, inte på min egen frånvaro och återkomst 😉

Gul säsong

Jag hade tänkt baka påskgula macarons… men den gula karamellfärgen var slut i affären. Fler som tänkte som jag kanske? 🙂

Vad bakar du i påsk?

I mitt skafferi

Den här veckan sitter jag och skriver på en hemtenta, och borde egentligen inte göra något annat än just det. Så hur kommer det sig då att jag börjar storstäda i skafferiet?
Drottningen av prokrastinering: Jag råka’…

Det blev i alla fall en rejäl – och välbehövlig – rensning! Jag har nu gjort mig av med skrymmande kartonger (hejdå flingpaket), slängt sådant som jag aldrig kommer att använda/äta (turkiska små skorpor som ska blötas upp och tillagas men och som gick ut för två år sedan) samt ordnat om hyllorna efter kategorier (frukost, spannmål, proteiner, bakning).

Jag kunde också konstatera att det på den sistnämnda hyllan står inte mindre än 10 sorters socker – däribland råsocker, ljust och mörkt muscovado, pärlsocker, syrénsocker och vaniljsocker. Dessa trängs med 8 sorters mjöl, t.ex. rågsikt, fullkornsvetemjöl, majsmjöl och sojamjöl.
Även efter att jag räknat bort mjölet har jag inte mindre än 16 varianter av cerealier i gryn- eller flingform: dinkelflingor, kamutvete, svart råris och havrenudlar, för att nämna några…

Detta låter ju nästan löjligt – ska man skämmas? Men jag tröstar mig med att det inte är något som kommer att förgås; allt kommer användas förr eller senare. Det var inte heller någon av påsarna och paketen som förvånade mig i städningen, som jag hade glömt att jag hade. Ett gott tecken!

Bildbevis på skafferistöket kan lämnas om någon är nyfiken…

Nyårslöften

Förra året hade jag ett nyårslöfte som bestod av en lista över saker jag skulle baka och laga under året. Trots att jag lagar och bakar en hel del blev det inte så mycket avprickat:

Bak:

  • Rulltårta
  • Baba au rhum
  • En GOD cheesecake
  • Knäckebröd
  • Macarons
  • Bagels
  • Surdegsbröd
  • Crème Caramel
  • Chokladbiskvier

Mat:

  • Sushi
  • Helstekt kyckling
  • Hemgravad lax
  • Polska pierogi
  • Piroger
  • Gnocchi
  • Langos
  • Leverpastej/paté

Pinsamt! Jag får helt enkelt fortsätta på listan under 2011…

På festen jag var på igår var vi ett gäng som bestämde att hitta på nyårslöften åt varandra. Vi skrev löften på varsin lapp, sedan fick man dra. Den jag fick var lämpligt nog matrelaterad: jag ska ta med mig en ananas till alla fester jag går på under 2011.
Det ska jag väl kunna klara av?! Och det lär ju funka bra som ”isbrytare” – man har samtalsämnet med sig. 😉

Har ni några nyårslöften?

Lucka 23: Grönkålspaj

Jag skulle egentligen varit nere hos släkten i Skåne nu, men på grund av snöovädret där så stannade vi hemma. Med andra ord blir det jul i Stockholm  – det händer inte ofta! Planen är dock att köra ner på juldagen istället, om vädret tillåter.
Detta innebär också att vi kommer att fira jul två gånger, en gång här på julafton, och en gång i Skåne. Istället för att göra dubbla julbord tänkte vi variera oss lite och göra några grejer nu och några sedan. På julafton blir det grönkålspaj!

Receptet hittade jag för ett par år sedan på bloggen Nässelblom & Choklad. Några små modifieringar har jag förstås gjort, men all ära för receptet ska ändå gå dit!

Pajdeg:

  • 1 ½ dl vete-/dinkelmjöl
  • 1 dl rågsikt
  • 50 g smör
  • 1 dl kesella
  • en nypa salt

    Om du vill göra mönster ovanpå pajen, gör ca 1/3 sats extra deg.

Fyllning:

  • 500 g hackad fryst grönkål
  • 1 röd eller gul lök
  • 2 ägg
  • 1 ½ – 2 dl grädde av valfri fetthalt
  • 1-2 dl finriven, smakrik ost (kan uteslutas)
  • salt, svartpeppar och timjan

Hacka samman pajdegen och låt den vila i kylen ca 30 minuter. Har du extra deg till dekorationer, lägger du den åt sidan. Tryck sedan ut själva pajdegen tunt i en pajform. Nagga med en gaffel och låt stå en stund innan du ställer in den i ugnen. Förgrädda i ugn vid 200°, 10 minuter.
Smält ner grönkålen i en kastrull. Pressa ut ev vatten och krydda. Finhacka löken och fräs den mjuk i lite smör. Vispa samman lök, avrunnen grönkål, ägg, grädde och ost. Smaka av och krydda. Bred ut fyllningen i pajformen.
Vill du göra ett mönstrat lock på pajen? Kavla ut extradegen tunt och ta ut former, t ex stjärnor, med pepparkaksformar. Lägg ut stjärnorna ovanpå pajen i ett snyggt mönster. Grädda i 200° mitt i ugnen, ca 25-30 minuter.