Dag 2: Min stad

Jag visste inte hur mycket jag tyckte om min hemstad förrän jag såg den i någon annans ögon.

Jag har alltså bott i Stockholm i princip i hela mitt liv. I innerstan dessutom – mina första 9 år bodde vi på Sveavägen, ”mitt i smeten”. För mig är det hemma, för mig är det normalt. Jag har inte vetat något annat.

IMG_4795

Första gången jag reflekterade över stadslivet var när jag bodde i Aix-en-Provence, en stad med kanske 100 000 invånare. Då tyckte jag att det var mysigt att bo i en ”småstad”. Jag saknade inte heller Stockholm nämnvärt under tiden jag var borta. (Och i ärlighetens namn var jag inte så himla lycklig att komma hem heller.) Jag minns att jag tänkte att det kanske vore trevligt att bo i en mindre stad än Stockholm någon gång. Tanken har sedan dess återkommit med jämna mellanrum.

Ett par år efter att jag varit i Frankrike, åkte jag till Tokyo och hälsade på min bror som bodde där just då. Det gav mig  ett helt annat perspektiv på Stockholm. En dag, när jag just kommit hem från Japan, gick jag över Stureplan. Då slog det mig plötsligt hur litet Stockholm var. Allting var så småskaligt. Och lugnt. I jämförelse med Tokyo var det rena hålan. Min stad hade krympt. Jag minns att jag kände mig lite lurad. Här hade jag hela mitt liv trott att Stockholm var en metropol, en city.

Förutom de här funderingarna över storleksskillnader, hade jag aldrig riktigt reflekterat över min relation till Stockholm, förrän jag fick vänner som kom från andra städer. För tre år sedan lärde jag känna Anna, som kommer från Luleå. Hon hade bott i Stockholm några år, och kunde prata lyriskt om hur fint det var här (utan att för den skull prata illa om sin hemstad). Jag blev nästan lite förbluffad: Kanske levde jag i tron att alla som kom någon annanstans ifrån tyckte rätt illa om Stockholm. Och själv var jag ju inte särskilt imponerad av stan, den bara råkade vara mitt hem. Men här kom alltså Anna, och visade sig vara helt kär i min hemstad! Vad ser hon som inte jag ser, undrade jag.

Jag började titta på min stad på ett nytt sätt. Jag la mig vinn om att hitta nya platser i staden. Jag började promenera mer. Och cykla. Tre år senare vet jag vad Anna menar. Stockholm är fantastiskt vackert. Det är något med samspelet mellan staden, grönskan och vattnet som är så dynamiskt och rogivande på samma gång.

IMG_4694

Kanske kommer det en dag då jag flyttar någon annanstans. Men jag kommer alltid att komma tillbaka. För Stockholm är min stad.

Annonser

Månadsutmaning – dag 1

För att komma igång med skrivandet ger jag mig själv en månadsutmaning. Jag hittade den hos min vän Elin. Den består av 30 vitt skilda ämnen, för novembers 30 dagar. För att inte komma efter redan från början, startar jag med två inlägg idag. Först ut: en helt ohämmad, associativ text, med de tankar som dök upp när jag började skriva utifrån rubriken.

Om mig

Jag har bott i Stockholms innerstad hela mitt liv, förutom fyra månader i Frankrike. De fyra månaderna var för övrigt bland de bästa i mitt liv. (I alla fall dittills.) Det berodde antagligen på att jag äntligen var fri från den betygshets som jag ägnat mig åt i så många år innan dess. Jag var betydligt lugnare än jag någonsin varit när jag pluggade här hemma. Dessutom trivdes jag i klimatet i Provence.

Varför parentesen dittills? Jo, innan jag åkte till Frankrike hade jag inte varit kär. Eller jo, förresten. Jag var ju kär medan jag var där, till och med. Men jag hade aldrig varit i ett förhållande. Aldrig fått uppleva besvarad kärlek fullt ut. Det fick jag göra två år senare. Det är fem fyra år sedan nu och fortfarande något av det häftigaste jag upplevt. Kärlek alltså. Och förälskelse!

Sedan dess har jag varit kär igen. Och konstaterat att upplevelsen inte är likadan varje gång. Men alltid lika fin.

Just nu är jag vilsen.

Att hitta tillbaka till orden

Nu har det varit tyst länge på bloggen. Det berodde till en början på tidsbrist, och sedan på bristande matinspiration. Och när uppehållet väl blivit långvarigt fick jag helt enkelt svårt att hitta tillbaka hit. Några kommentarer på det sista inlägget drog i mig ett par gånger (och gjorde mig glad, tack!) men det ville sig ändå inte.

Behovet av att uttrycka mig i skrift har dock aldrig försvunnit. Det har bara fått hitta andra vägar. Genom dagboksskrivande, och genom studierna. Jag tog examen våren 2012 – nu är jag examinerad språkkonsult i svenska!

För ett drygt år sedan tog arbetslivet vid. Ironiskt nog kom jag ändå inte ifrån universitetet, utan fick jobb i samma byggnad som jag tillbringat de senaste 5–6 åren. Men det var ett bra första jobb: jag fick bra kollegor och lärde mig nya saker. Men jag upptäckte snart att jag saknade skrivandet. Visserligen skrev jag varje dag, men nästan bara funktionstexter och mejl. När jag väl fick en lite längre text att skriva märkte jag genast hur glad jag blev av det. Och hur mycket det saknades mig däremellan.

Nu har jag ett nytt jobb. Jag jobbar med ord och språk varje dag. Visserligen skriver jag inte så mycket egna texter, men det känns ändå som att ha hittat tillbaka till en gammal vän. Vi har också en företagsblogg med språktema, där jag skriver emellanåt. Kanske räcker det så. Men någonting i mig drar mig just nu tillbaka hit, till Pannan och pennan.

Så jag ger det en chans. Jag försöker hitta min röst igen. Men det kanske inte blir så mycket mat här framöver. Mer penna än panna – så vet ni (om det nu finns någon som fortfarande hittar hit?).

Funderar på att återuppta det här…

…men vet inte riktigt i vilken form. 

Citrussorbet med saffran

I väntan på bättre tider kommer här ett inlägg från i somras som aldrig blev publicerat.
Detta var min absoluta favorit i sommarens digra glassproduktion.

Sorbet på lime och citron, med en hint av saffran

  • 1,75 dl strösocker
  • 3,5 dl vatten
  • en nypa (5-10 st) hela saffranstrådar
  • 1 dl nypressad lime
  • 1 dl nypressad citron
  • rivet skal av ovanstående frukter
  • 1 äggvita

Blanda sockret med vattnet och koka upp i en kastrull. Låt sjuda i 10 minuter. Lägg i saffranstrådarna mot slutet (mal dem inte, de ska vara hela). Låt sockerlagen svalna. Häll sedan i citrussaften.
Vispa äggvitan till ett fast skum och vänd sedan ner den i citrusblandningen. Frys i glassmaskin.

Värt väntan*

Nu borde jag egentligen skriva ett långt, bortförklarande inlägg om varför jag inte bloggat på nästan tre månader. Men det skulle ju bara bli tradigt att läsa, så jag skippar det och går direkt på godsakerna istället. Det som lyckades väcka blogglusten till liv var en glass så god att jag inte har samvete att hålla receptet för mig själv: Karamell- och kanelglass

Inspiration fick jag från en ekologisk kanelglass jag åt i Norge för några veckor sedan, och sedan utgick jag från ett recept i häftet som hör till glassmaskinen (en gammal Philips-tingest, inköpt någon gång på 9o-talet av mina kära föräldrar).

Underbar kryddig karamell- och kanelglass

  • 1 dl farinsocker
  • 0,5 dl strösocker
  • 2 msk smör
  • 0,5 dl vatten (ljummet)
  • 2 dl mjölk
  • 2 dl vispgrädde
  • ca 1 msk kanel

Värm smör och socker i en tjockbottnad kastrull på svag värme tills sockret har smält. Häll ner vattnet under omrörning och låt blandningen koka upp (sockret kristalliserar sig gärna när man häller i vattnet, men rör ordentligt så löser sig det mesta. Jag fick ett par klumpar kvar som jag silade bort).
Vispa äggulorna. Vispa ner karamellsmeten i äggen, lite i taget. Tillsätt sedan mjölken och låt blandningen svalna.
Till sist, häll i grädden och kanelen och vispa runt. (Hit kan man förbereda, och sedan ställa blandningen i kylen).

Frys glassmeten i glassmaskin (förmodligen funkar det även i en låda i frysen som man tar ut och rör runt i några gånger).

Det blir ingen bild idag, eftersom jag inte har serverat glassen ännu (endast tjuvsmakat). (Min familj är bortrest så jag försöker ha disciplin nog att inte smälla i mig allt på egen hand). Tills dess funderar jag på vad man skulle kunna servera till… Glassen är god nog i sig, men jag undrar om inte en varm körsbärskompott till skulle göra den ännu bättre..?

*observera att rubriken syftar på glassproduktionen, inte på min egen frånvaro och återkomst 😉

Gul säsong

Jag hade tänkt baka påskgula macarons… men den gula karamellfärgen var slut i affären. Fler som tänkte som jag kanske? 🙂

Vad bakar du i påsk?

Smakkamratlig champinjonsoppa

En snabb och enkel lunchsoppa på det jag hade hemma. Upptäckte efteråt att jag lyckats pricka in flera av rotsellerins smakkamrater. Smakkamrat är titeln på en artikelserie på taffel.se, där man får lära sig mer om en råvara och vad som passar ihop med den. Mycket lärorikt och inspirerande!

Champinjonsoppa med rotselleri och ädelost

  • lite olivolja
  • 1 liten schalottenlök
  • 3-4 stora champinjoner
  • 1 bit rotselleri
  • 1/2 buljongtärning
  • 1 nypa torkad timjan
  • salt och vitpeppar
  • en liten skvätt grädde för att runda av smaken
  • grönmögelost (t ex Kvibille ädel)

Finhacka löken. Skiva champinjonerna.
Hetta upp lite olivolja i en kastrull och fräs löken mjuk. Lägg sedan i champinjonerna och torrstek tills de släppt ifrån sig vätskan. Salta, peppra och smula över timjan.
Under tiden som champinjonerna steks, skala och grovriv rotsellerin. När svampen är klar, ta undan några bitar och tillsätt sedan rotsellerin. Fräs alltsammans en stund till. (Tillsätt eventuellt lite till olja). Smula ner en buljongtärning och häll över ca 34 dl vatten (jag kokar upp det i vattenkokare innan så går det snabbare). Låt koka 5 min tills rotsellerin mjuknat.
Använd en stavmixer och mixa allt till en slät soppa. Späd ev. med lite mer vatten till nönskad konsistens. Ställ tillbaka kastrullen på plattan, droppa i lite grädde och hetta upp igen.
Häll upp i en tallrik och toppa med de undanlagda stekta champinjonerna och en bit smulad ädelost.

Päronmuffins med lingonglasyr

 

Här kommer mitt bidrag till Månadens sötsak, som har temat Frukt. Receptet kommer från den fina boken Två systrars söta och heter där Päron- och ingefärskaka. Det är alltså inget muffinsrecept från början, och dessa har därför en lite tyngre konsistens än vad som är vanligt. Jag valde att göra ganska små muffins, som jag toppade med en glasyr smaksatt med lingonessens. (Har man ingen essens går den förstås bra att utesluta.)

Päronmuffins med lingonfrosting (10 minimuffins)

  • 85 g smör
  • 1 dl socker
  • 1 ägg
  • 1,75 dl mjöl
  • 0,5 tsk bakpulver
  • 0,5 tsk ingefära
  • 0,5 tsk vaniljsocker
  • 0,25 dl vatten
  • 1 päron

Rör smör och socker poröst. Tillsätt ägget. Blanda de torra ingredienserna och rör ner i smeten. Tillsätt vattnet.
Klicka ut smeten i stadiga muffinsformar (fyll dem bara till drygt hälften).
Skala päronet och skär i små bitar. Stick ner några bitar i varje form.

Grädda i 180° i ca 15-20 min (tills en provsticka kommer upp torr).

Lingonglasyr (varför säga frosting när det finns ett svenskt ord?):
Jag mätte faktiskt inte alls, men gissar att mängderna var ungefär så här:

  • 2 dl florsocker
  • 0,5 dl färskost med yoghurtsmak (Lidl har en god variant)
  • några droppar lingonessens
  • några droppar citronsaft
  • två droppar röd karamellfärg

Vänta tills muffinsarna har svalnat helt. Bred ut glasyren. Dekorera efter behag (hade jag haft lingon skulle jag använt det)!

Tänk…

…om man hade lite pengar som låg och skräpade. Då skulle man till exempel kunna gå en brödkurs på Petite France.
Är man student får man istället hålla till godo med Monsieur Sébastiens instruktionsvideor.

…näe, om man skulle ta och köpa en trisslott?