Kategoriarkiv: middag

Lucka 2: Enkel Carbonara

När jag bodde hemma var detta en av de snabba vardagsrätter som pappa brukade göra. Han kallade den carbonara, och jag föredrar den faktiskt den här versionen framför lunchrestaurangernas slabbiga gräddbad.

Carbonara på pappas vis

  • Tagliatelle, gärna färsk – efter aptit
  • Bacon – 1 paket per 2 personer
  • Ägg – 1 per skalle
  • Svartpeppar

Koka upp vatten. Salta rikligt.  Salta sen lite till.
Medan vattnet kokar upp, stek bacon. Det ska vara välstekt men inte knaprigt.
Pappas tips: Häll av baconfettet i en liten bytta och spara i kylen när det stelnat. Det kan användas som stekflott till ett frukostägg t ex.

Koka pastan. Häll av vattnet och lägg sedan tillbaka pastan i kastrullen. Häll ner bacon. Knäck ner äggen och rör runt tills de koagulerat. Dra några drag med svartpepparkvarnen över anrättningen. Ställ kastrullen på köksbordet och servera genast.

För en mer fotogenisk rätt kan man toppa anrättningen med basilika och/eller gröna ärtor (s.k. grönsaksalibi). Men ska det vara på pappas vis så struntar man i sånt bjäfs.

Fisksoppa med saffran och fänkål

Häromkvällen var jag på bio med en kompis (och såg I rymden finns inga känslor, en mycket fin film som jag verkligen rekommenderar!). Före filmen skulle vi äta middag, och hade pratat om att ses på stan och hitta nåt ställe. Men jag, som annars älskar att äta ute, kände faktiskt inte riktigt för det. Istället ringde jag min kompis och bad honom köpa med sig ingredienser till en fisksoppa.
Att jag blev sugen på just fisksoppa kan ha berott på fänkålen som låg i min kyl och skrek efter att få användas, eller min undertryckta jullängtan som letade efter en legitim ursäkt att ha saffran i maten…
Hursomhelst blev soppan riktigt god, och framförallt var det en himla bekvämt att få en matkasse levererad till dörren. Att sedan själv få laga maten, och äta den i trevligt sällskap, gör inte saken sämre. Tar sällskapet sedan hand om disken är vardagslyxen fulländad!
  • 1 gul lök
  • 1/2 fänkålshuvud
  • 1/2 kuvert saffran
  • 2 morötter, i tunna slantar
  • 2 potatisar, tärnade
  • 1 liten zucchini,  skivad
  • 1/2 purjolök, skivad
  • 1 fiskbuljongtärning
  • 1 msk tomatpuré
  • vitpeppar, dragon
  • 200 g vit fiskfilé, t.ex. torsk
  • 200 g rökt, rimmad laxfilé (eller färsk)
  • 100 g kräftstjärtar
  • 1 näve färsk bladspenat
  • ev. lite grädde

Skiva lök och fänkål. Fräs i lite olja i en kastrull tillsammans med saffran.  Tillsätt zucchinin och låt den fräsa med en stund. Lägg i rotfrukter och purjo och häll på en dryg liter vatten. Smula ner buljongtärningen och rör ner tomatpurén. Krydda. Koka upp och låt koka tills potatisen börjar mjukna (10-15 min beroende på hur små tärningar du gjort). Tillsätt fisken i tärningar och koka i ytterligare 5 min. Stäng av plattan och lägg sedan i kräftstjärtar och spenat (kräftstjärtarna ska bara bli varma, inte koka, annars blir de sega som gummisnoddar…)
Om du vill kan du runda av smaken med lite grädde – då kommer dessutom den gula färgen fram bättre.

Ungerskinspirerad fläskfilégryta

Jag tackar ödmjukast för recepttipsen, nästa gång ska jag prova att göra en rullad, fylld fläskfilé. Det låter som bra och rolig ”bjudmat”!
Den här gången blev det dock en gryta. Eftersom jag knappast äter upp en hel fläskfilé på en middag så ville jag göra något som går bra att frysa in. En gryta är smidigt att göra matlådor av: jag delar in den portionsvis och när jag ska använda den kompletterar  jag med nykokt kolhydrat av valfri sort. Man kan ju göra det ännu enklare genom att ha potatis i grytan redan från början, men jag skippade det så att jag kan variera tillbehören.
Jag tänkte lite på gulasch när jag gjorde grytan, därav namnet. 🙂
  • 800 g fläskfilé
  • 2 vitlöksklyftor
  • vitpeppar
  • timjan
  • olivolja
  • 1 msk harissa på tub
  • 1 gul lök
  • 1 röd lök
  • 2 morötter
  • 1 palsternacka
  • 1 purjolök
  • 2 paprikor (gärna i olika färg)
  • 1 kabanoss eller annan rökt korv
  • 1 liter vatten
  • 3 msk tomatpuré
  • paprikapulver
  • salt och peppar

Putsa fläskfilén och skär den först i cm-tjocka skivor, som du sedan halverar. Pressa vitlökskklyftorna, blanda dem med oljan och de andra kryddorna. Marinera köttbitarna i några timmar.

Skär löken i klyftor.  Skiva morötter och  palsternacka, skär paprikorna i bitan. Stek först löken, sedan rotfrukterna och sist paprikan, i lite olja i en stekpanna. De ska inte ta färg utan bara mjukna en aning. Häll över dem i en gryta efter hand.
Använd den heta stekpannan och bryn köttet runt om. Lägg det sedan i grytan, slå över vatten och låt koka upp. Under tiden, skiva purjolöken och kabanossen. Tillsätt dem till den nu kokande grytan och dra ner värmen. Låt puttra på svag medelvärme tills rotfrukterna är mjuka och köttet mjukt. (Ca 20-30 min)
Ät gärna med en klick gräddfil.

Risotto med bondbönor och kantareller

Nä, hörrni, är det inte på tiden att det kommer upp lite fler recept här? Det är ju halva behållningen med en matblogg, tycker jag själv i alla fall. På sistone har jag inte dock varit så kreativ vad det gäller mina middagar, och stekt falukorv känns ju lagom kul att blogga om…
Desto större anledning att vända på trenden då!

Få saker inspirerar mig så mycket som fina färska råvaror. Häromdagen kom mamma och hälsade på mig och hade med sig en bunt färska bondbönor. Tillsammans med dagens kantarellfynd (från Hemköp) blev det en en risotto av dem.

Tyvärr har jag ingen direkt koll på mängderna, eftersom jag går på känsla när jag måttar… (blir det över så blir det matlåda). Detta är ytterligare ett skäl till att jag oftare bloggar om bakning – när jag bakar är det exakta mått som gäller! Bakning är kemi, matlagning är konst. Och den här gången blir det en receptskiss:

Höstrisotto med bondbönor och kantareller

  • bondbönor
  • kantareller
  • körsbärstomater
  • gul lök
  • avorioris
  • buljong
  • tomatpuré
  • parmesanost
  • persilja

Börja med att koka upp vatten i en stor kastrull.
Hacka löken och mjukstek den i lite olja i en annan kastrull. Klicka i lite tomatpuré och låt fräsa med en stund.
Ös ner riset (här kan ni titta på paketet för måttangivelser), och fräs ytterligare någon minut. Häll därefter på ett par deciliter lite av det nu kokta vattnet. Peta ner en buljongtärning eller två. Låt koka försiktigt på svag värme.
Fyll på med hett vatten efter hand som det kokar bort. Forstsätt så tills riset känns klart. Tidsindikationen på paketet kan vara lagom, men glöm inte att smaka av – det är vad munnen är till för!

Under tiden som riset kokar: sprita bönorna (peta ur dem ur sina skidor). Koka dem i 3-5 minuter. (Du hinner inte kolla några bloggar under tiden, då blir de mosiga och överkokta!). Skölj med kallt vatten så de svalnar av, och peta ur bönorna ur de vita skalen. Det går enklast om man skär ett litet snitt med en kniv i skalen.

Stek kantarellerna, först i en torr stekpanna, så att vätskan får ånga ur dem först. Tillsätt sedan en klick smör, salt och vitpeppar och fräs svampen gyllenbrun.
Skjut svampen åt sidan, och släng ner en näve halverade körsbärstomater och fräs i några minuter.

Nu borde riset vara klart! Rör ner riven parmesan och hackad persilja efter smak. Blanda ner bönor, svamp och tomater. Spara några av varje som du kan garnera med innan du fotar ditt verk…

(Och ja, jag vet att det egentligen ska vara vin i en risotto, men det är inte alltid man vill korka upp en flaska enbart för detta ändamål – nån måste ju dricka upp resten… Det går faktiskt ganska bra utan också!)

Godare än pommes

Tänk på något gott. Något salt, gult, avlångt, krispigt, härligt flottigt…

Vad tänkte du på?

Jag tänker i alla fall på något jag lagade häromdagen. Något som lätt platsar på listan över det godaste man kan tillaga i en panna så här års:

Vaxbönor på farmors vis

  • Tag en bunt färska vaxbönor. En rejäl sådan – det ser mer ut när de är okokta (och du kommer vilja ha mer)! Rensa (=klipp av ändarna) och skölj.
  • Under tiden, koka upp rejält med saltat vatten. Släng i bönorna och låt koka tills de är mjuka, men har lite spänst kvar (tänk al dente). Det tar ungefär 5-10 min.
    Häll av vattnet från bönorna och låt dem ånga av i ett durkslag.
  • Bryn en rejäl klick smör i en stekpanna. Snåla inte, det här är hela finessen!
  • När smöret har en guldig ton, häll ner några matskedar skorpmjöl. Det ska vara så mycket att smöret sugs upp. Salta. Lägg i bönorna och vänd runt tills de är jämnt täckta av blandningen.

Klart!

Det går mycket bra att frossa i enbart bönorna, men de passar också utmärkt som tillbehör till t.ex. lammfärsbiffar. Men skippa ketchupen, lova det!

Rebusrally, raggarkäk och måndagsmiddag

Det blev inget Shanghai-inlägg skrivet i helgen. Varför? Jag blev shanghajad! 

Utan att jag riktigt förstått hur det gick till hamnade jag mitt i ett rebusrally – en studentikost fenomen som funnits i Uppsala i över 45 år, men som fram tills för något år sedan var totalt okänt för mig. Men nu blev jag alltså meddragen på denna knasigt underbara aktivitet, och helgen tillbringades därför i en minibuss på vägarna kring Uppsala, lösandes allsköns krångliga, underfundiga rebusar. 
Lördagen avslutades med en sittning på Wermlands Nation, där jag inmundigade vad som förmodligen kommer att vara mitt livs dyraste mosbricka. Den var en del av trerätters-menyn, och följde rallyts tema: Raggare… (Någon som vill gissa vad efterrätten var?)

Rebusrallyt var en fantastisk upplevelse – och språknörden i mig fick sitt.
Flera gånger under helgen skrattade jag så att jag fick ont i magen – sånt händer alldeles för sällan nu för tiden!

Nu har jag tagit mig ut på landet, där dagen har ägnats åt att plöja igenom stora mängder kurslitteratur… efter åtta timmars studier var jag så snurrig i skallen att en paus för att laga middag var högst välbehövlig.
Och som av en händelse råkade vi ha alla ingredienser hemma för att jag skulle kunna prova på Gittos recept på fläskfärsbiffar i ugn.

Och precis NU är de klara att äta! Återkommer med omdöme.

Edit säger: Yum! Skulle inte ha snålat med oliverna bara, nästa gång blir det fler.

Den godaste spenatgratängen

För ett tag sen fyllde min bror 25, och nu i helgen firade han det tillsammans med två kompisar, genom att hålla en 75-årsfest. Jag hade blivit ombedd att bidra med lite mat och bak. Det blev en ananaspaj och en mandarinpaj (se recept i tidigare inlägg), plus att jag överraskade dem med en tårta – för det tyckte jag att man ska ha på en födelsedagsfest 🙂

I matväg hade min bror specifikt bett om ”den där goda pajen du brukar göra”. Exakt vad han menade vet jag fortfarande inte, eftersom han inte kunde svara när jag frågade om han menade spenatgratängen eller avokadopajen (mina två säkra kort!)… men jag bestämde mig för att göra spenatgratäng i alla fall.

Den här gratängen har bakats i flera år i min kompiskrets, men jag har aldrig haft något riktigt recept på den, utan brukar höfta lite. Nu bloggar jag ner en skiss av hur jag gjorde den här gången, dels för min egen skull, dels för att andra ska kunna prova. Och det tycker jag att ni ska göra, för den är jättegod!

Två stora spenatgratänger:

  • 1350 g fryst, hel spenat
  • 9 ägg
  • 2*500 g keso
  • rejält med riven parmesan/grana padano
  • salt, vitpeppar, svartpeppar
  • färskriven muskot
  • Ev. andra kryddor, den här gången använde  jag organo, basilika och lite paprikapulver.

Viktigt att tänka på är att tina spenaten i god tid och krama ur den ordentligt, annars blir gratängen blöt och trist. I övrigt är det bara att röra ihop alla ingredienser (spara lite av parmesanen och strö över i slutet av gräddningen). Bre ut i en smord form och grädda i 180 grader i 30-35 minuter, tills gratängen har stannat i mitten och börjar få färg i kanterna.

Gratängen kan göras i förväg och är god att äta både varm och kall. Passar perfekt på en buffé (och är till skillnad från matpajer lämplig för både glutenintoleranta och LCHF:are).

(Ingen bild den här gången, för hur god den är så är spenatgratäng inte så photogénique!)

Gratinera mera!

Här på bloggen kanske det verkar som att jag bara bakar och äter en massa sötsaker?! Och ja, det blir ju en hel del. Men jag äter faktiskt mat också!

Gårdagens middag var knappast spektakulär eller nyskapande, men ändå bloggvärd tycker jag. Ett kylskåpsplock som blev riktigt lyckat: pasta- och vitkålsgratäng med bacon och ädelost.
Jag tror faktiskt inte att jag har gjort pastagratäng hemma förut, annat än i form av lasagne. Men igår blev jag himla sugen, så jag tog vad jag hade, och det gick över förväntan! Jag gjorde dessutom den stora upptäckten att det faktiskt går utmärkt att göra en redd sås på sojamjölk – det har jag inte testat innan.

Ellens enkla pasta- och vitkålsgratäng med bacon och ädelost

Jag kokte pastan och vitkålen al dente. Under tiden stekte jag purjolök och bacon. Sedan värmde jag upp en skvätt sojamjölk, vispade ned lite maizena och smakade av med örtsalt, vitpeppar och muskot. Avslutningsvis smulade jag ned lite Roquefort (min absoluta favoritost) i såsen.
Sedan blandade jag alla ingredienser i en form och gratinerade i ugnen på 200°C i en kvart eller så.
Ät och njut!

Det här är en bra bas för en gratäng, som kan varieras efter vad man gillar och råkar ha hemma.
Tack vare sojamjölken är rätten nästintill laktosfri – ädelosten kan man ju skippa om man vill.
Vegetariskt? Byt ut bacon mot champinjoner!
Glutenallergiker, LCHF-ätare eller andra som undviker pasta: kan helt enkelt utesluta den och ha i mer vitkål istället, det blir minst lika gott!

Vad är svensk mat?

Jag har fortfarande inte lyckats se programmet Landet Brunsås i SVT. Jag har hört blandade recensioner, men eftersom jag verkligen gillar Lotta Lundgrens blogg Om jag var din hemmafru (redan namnet är ju fantastiskt!) så har jag höga förhoppningar.
Så här beskriver SVT programserien: ”I Landet Brunsås tar Henrik Schyffert, Erik Haag och Lotta Lundgren reda på varför vi svenskar äter som vi gör.”
Det första programmet hade rubriken: Varför älskar svenskar osvensk mat?:
Inget annat folk är så snabba på att göra främmande länders kök till sitt, som svenskarna. Vid det här laget är det länge sedan pizza, pasta, tacos, vårulle eller sushi klingade exotiskt i våra världsvana öron. I synnerhet i jämförelse med ursvenska specialiteter som kroppkakor, kalops och lappskojs.

Det här tycker jag låter jättespännande. Häromdan funderade jag nämligen på det där: vad som är svensk mat egentligen. Kroppkakor, kalops och lappskojs är bra förslag; sådant som man brukar kalla Husmanskost. Men jag har hört folk kalla även falukorv och stuvade makaroner för husmanskost. Eller fiskpinnar med potatismos. Svenskt? Kanske. Husmanskost? Tveksamt…

Hursomhelst. Anledningen till att jag började fundera på det här, var att jag häromdan var hos min pojkvän som bor i studentkorridor. Hans grannar kommer från hela världen, nu senast flyttade det in en australiensare och en kinesiska. Australiensaren kom ut i köket och skulle laga middag; meatballs. Han upplyste oss om att han hade ätit det en gång förut, och nu ville prova att ”göra det själv”. Med det menade han att hälla upp färdiga frysta köttbullar i en stekpanna och värma… Jag tycker inte att det räknas som att göra dem själv… men å andra sidan är det kanske så de flesta svenskar också gör?

Jag blev i alla fall sugen på att ordna en riktig svensk matkväll på korridoren, för att visa utbytesstudenterna vad svensk mat kan vara. Men frågan är – vad skulle jag laga? Hemgjorda köttbullar känns givet med tanke på nyss nämnda situation, men sen då? Laxpudding kanske, som är min favorit. Janssons ligger ju inte långt därifrån. När jag började fundera på efterrätter blev det ännu svårare – finns det någon typiskt svensk sådan? Ostkaka kanske?
Jag tror att det finns många rätter som vi tycker är typiskt svenska, men som har motsvarigheter i andra länder.

Vad tycker ni är riktigt svensk mat?

Bröllopsmiddag

Nu är jag hemma igen efter ett dygn i ett underbart vackert, vintervitt Småland. Vädret var  fantastiskt, med gnistrande sol över vita vidder och snötyngda granar – men det var riktigt kallt! På morgonen hade det tydligen varit 29 minusgrader i byn, när vi kom dit var det ”bara” -22…
Vigseln var fin, brudparet hämtades från kyrkan i en hästsläde och sedan blev det en trevlig fest med middag och dans.

Maten var, så vitt jag förstod, hemlagad från början till slut.
Kvällens meny:

  • Förrätten bestod av ”laxpuckar”, små kalla färsbiffar, på salladsbädd och med romsås. Enkelt och gott!
  • Huvudrätten var fantastiskt god! Det bjöds på hjort och and, och till det potatisgratäng med svamp, samt brysselkål, skysås och gelé. Hjorten var min favorit, riktigt mör och fin,  med en lite leveraktig smak som jag gillade. Tror aldrig att jag har ätit hjort förr faktiskt! Men det mest fantastiska med varmrätten var att det var brudgummens mamma som själv hade jagat! Fyra, fem jaktturer hade hon gjort för att få ihop till en middag för 40 personer.*
  • Till dessert blev det förstås bröllopstårta, en moussevariant på vad jag identifierade som någon slags mandelbotten. Dekorerad med hallon och sugarpaste-rosor. Fin, men ingen smaksensation. (Moussen smakade mest som kall grädde, tyckte jag. Inte min typ av tårta helt enkelt.)

*Förut har jag tänkt att jakt är ett hemskt underligt ”nöje”. Men om man ska äta kött så känns det faktiskt bättre att äta vilt, som dödats på ett mer humant sätt, än de grisar eller kycklingar som plågas och tvångsmatas i industrin…
Igår pratade  jag också med jägaren, och hon verkade ha en sund inställning till det hela; det handlade för henne inte om dödande för dödandets skull, utan om att själv ordna sin mat och sen äta en liten bit och njuta av den.
Jag tycker faktiskt att det var en ganska fin bröllopspresent att ge till sin son!