Värt väntan*

Nu borde jag egentligen skriva ett långt, bortförklarande inlägg om varför jag inte bloggat på nästan tre månader. Men det skulle ju bara bli tradigt att läsa, så jag skippar det och går direkt på godsakerna istället. Det som lyckades väcka blogglusten till liv var en glass så god att jag inte har samvete att hålla receptet för mig själv: Karamell- och kanelglass

Inspiration fick jag från en ekologisk kanelglass jag åt i Norge för några veckor sedan, och sedan utgick jag från ett recept i häftet som hör till glassmaskinen (en gammal Philips-tingest, inköpt någon gång på 9o-talet av mina kära föräldrar).

Underbar kryddig karamell- och kanelglass

• 1 dl farinsocker
• 0,5 dl strösocker
• 2 msk smör
• 0,5 dl vatten (ljummet)
• 2 dl mjölk
• 2 dl vispgrädde
• ca 1 msk kanel

Värm smör och socker i en tjockbottnad kastrull på svag värme tills sockret har smält. Häll ner vattnet under omrörning och låt blandningen koka upp (sockret kristalliserar sig gärna när man häller i vattnet, men rör ordentligt så löser sig det mesta. Jag fick ett par klumpar kvar som jag silade bort).
Vispa äggulorna. Vispa ner karamellsmeten i äggen, lite i taget. Tillsätt sedan mjölken och låt blandningen svalna.
Till sist, häll i grädden och kanelen och vispa runt. (Hit kan man förbereda, och sedan ställa blandningen i kylen).

Frys glassmeten i glassmaskin (förmodligen funkar det även i en låda i frysen som man tar ut och rör runt i några gånger).

Det blir ingen bild idag, eftersom jag inte har serverat glassen ännu (endast tjuvsmakat). (Min familj är bortrest så jag försöker ha disciplin nog att inte smälla i mig allt på egen hand). Tills dess funderar jag på vad man skulle kunna servera till… Glassen är god nog i sig, men jag undrar om inte en varm körsbärskompott till skulle göra den ännu bättre..?

*observera att rubriken syftar på glassproduktionen, inte på min egen frånvaro och återkomst